Dagliga Oregelbundna uppdateringar om arkitektur och närliggande ämnen i Sverige och annorstädes. Bloggen drivs på ideell basis. Vill du hjälpa till? Läs mer. Arkitekter utan gränser, Sveriges nystartade gren av arkitekternas världssamvete.

Muungano, nätverk av ingenjörer, filosofer, ekonomer, designers och arkitekter som undersöker design som en social och estetisk verksamhet.

Byggbrigaden, alla-kan-bygga-rörelse för unga och gamla amatörer.
Christopher Alexander: Pattern Language, Oxford University Press, 1977

Henri Lefebvre: The Production of Space, Basil Blackwell 1974

Peter Lundevall: Stockholm - den planerade staden, Carlssons 2006

Ragnar Uppman: I arkitektens öga, Carlssons 2006

Ingrid Sommar: Funkis, Bokförlaget Forum 2006

Lars Mikael Raattamaa: Politiskt Våld, Modernista 2003

Architecture For Humanity: Design like you give a damn: Architectural Responses to Humanitarian Crises, Metropolis Books, 2006

Alex Steffen (red), Al Gore (förord), Bruce Sterling (introduktion) m fl: Worldchanging, Harry N. Abrams, Inc 2006

Claes Caldenby och Fredik Nilsson: Om arkitektur, Arkus 2005
26 mars 2007

Nouvel under solen

Vi återkommer till den här längre ned

I Abu Dahbi skrytsatsar oljeshejkerna på ett nytt kulturdistrikt värt flera miljarder dollar, Cultural District of Saadiyat Island. Idel kändisarkitekter, som Frank Gehry, Tadao Ando och Zaha Hadid placerar sin dyrbara spillning i överdimensionerade högar med små avstånd längs kustremsan. Det är som ett vaxkabinett, var och en av stjärnorna representerad av en karikatyr på sig själv. Därigenom också ett, den nutida meningslöshetens, skräckkabinett.

Gissa vilka

Mitt i detta avkontexualiserade monument över arkitekturens kristillstånd finns också mannen som predikar kontextens betydelse: Jean Nouvel.

Jean Nouvel tillhör stjärnorna men är samtidigt tillräckligt anakronistisk för att författa ett manifest mitt i avsiktslöshetens tidsålder, och tillräckligt konsekvent i sin formglädje för att förmå göra ett nytt projekt varje gång. Därigenom skiljer han sig från många andra som flyter på gräddfilens ovansida. I kärnan av den Nouvelska arkitekturfilosofin ligger att varje situation kräver en ny arkitektur, varje plats måste mötas genom en unik dialog mellan platsen och det som skall byggas. I Lousianamanifestet 2005 skrev han:
“The global economy is accentuating the effects of the dominant architecture, the type that claims “we don’t need context”. [...] Let’s leave the cosmetics of vain cities to the architects who think of themselves as aesthetes. From now on, let architecture rediscover its aura in the inexpressible, in the cloudy. In the imperfection of what is invented!”
Hur mycket det där betyder i praktiken kan diskuteras. Nouvel sträcker sig trots allt, som i Abu Dahbi, på tå på samma estrad som de andra stjärnarkitekterna, ivrig att få bygga monument i kapitalets penningstinna hjärtkammare. Och då väger idealistiska rader skrivna på ett danskt museum lätt. Ofta är det därför svårt att se någon skillnad i praktiken mellan vad som på pappret är två diametralt skilda angreppsvinklar hos t ex Nouvel och Kolhaas.

De spelar trots allt samma spel, med samma regler, samma domare. Samma förutsättningar.

Men även om det kan tyckas vara långa avstånd mellan Jean Nouvels projekt och hans filosofi, så som den uttrycks i Louisianamanifestet, så beskriver ändå de senaste åren en kontinuerlig rörelse längs tankebanor som kan sammanfattas som ett sökande efter oaser. Det gör Nouvel intressant i ett sammanhang där de flesta andra söker efter stråk. Det gröna - verkligt ibland som i det organiska förslaget till Guggenheimusséet i Tokyo 2001 och Quai Branly i Paris med sina grönskande fasader, men många gånger artificiellt och symboliskt - det gröna, träder fram som en bärande idé.

Arabinstitutet i Paris, färdigt 1987, var en mental vägöppnare. De högteknologiska lösningarna i all ära, det var genom sin djupa och poetiska klangbotten i arabisk mönstertradition och ljushantering, som Arabinstitutet makade sig ett utrymme i den moderna arkitekturberättelsen.

Det var en återupptäckt av någonting som höll på, håller på, att gå förlorat. Samma fascination inför hur ljuset används och hur ljuset rör sig, i synnerhet på lägre bredgrader, framträder i förslaget till Dubais opera från 2005, där ”perforated patterns of light” skulle generera rum för ”framtida minnen”. I sin bilagda beskrivning sade sig Nouvel vilja utforska ”impacts of the light and the shadows through the geometry, which is the essence of grand Arab architecture.”

På jakt efter oaser. I Louisianamanifestet:
“Louisianan architectures are dreamed architectures, full of silences – places of forgetfulness but also of archaeology. They become the cue for reinterpretations of an ambivalent past.”
Med det som bakgrund kan Jean Nouvels projekt för en filial till Louvren bland de dyrbara högarna i Abu Dhabi läsas; här tas ett nytt steg längs samma väg.



Om det nu behövs någon bakgrund alls. Det är inte ofta som ett storskaligt projekt förmår förmedla en snudd på poetisk upplevelse redan på renderingsstadiet, här är ett av de sällsynta fallen. Den vita öknen under solen, inte Abu Dhaibs dollarmiljonärer, bildar den egentliga fonden för en byggnad som tar ett brett avstamp i traditionen, både den arabiska och Nouvels egen. Projektet är egentligen inte en byggnad, det är en mileu. Muséets rum, vita kuber, samlade flytandes på en vattenspegel under en vit himmelskupol, som redan från sin tillblivelse är en ruin, en semipermeabel hinna, ett lövverk som genererar ett vilsamt skuggverk.





Det lovar trots allt gott, det finns hopp, i skräckkabinettet.

[Via Eikongraphia, bilder från Flickr]

Etiketter: ,

1 kommentarer:

At 04 december, 2009 00:43, Anonymous Anonym säger:

maste kolla:)

 

Skicka en kommentar

Hem